Nya tider

Det ska sägas först som sist: jag har haft en riktigt bra leave! Inte minst gäller det den avslutande helgen i London. Och till alla er som undrar (och eventuellt tvivlat?) kan jag meddela att Priscilla - the musical är en alldeles fantastiskt underbar föreställning!! Se den om ni får chansen.

Här på campen sjuder det av liv. På vägen ner reste jag tillsammans med förtrupperna ur FS18 och det märks tydligt att det är överlämningstider. För egen del innebar det redan igår kväll att jag fick flytta ut från den barack som varit mitt hem de senaste 7 månaderna och in i ett provisoriskt boende. Men det är helt OK. Idag gäller det att komma ikapp jobbmässigt och planera upp de sista två veckorna för mig och min efterträdare som kommer om några dagar.

Avslutningsvis vill jag rikta ett STORT TACK för alla kommentarer till mitt förra inlägg! De värmer. Jag kan också nämna att jag haft möjlighet att framföra motsvarande budskap till ett par lyssnande vänner i riksdagshuset.

Läs även gärna Johanne Hildebrandts artikel på Newsmill häromdagen.

Ta ansvar för Afghanistaninsatsen

Jag var på väg upp i talarstolen på en konferens i Helsingfors när jag fick meddelandet: flera svenska soldater skadade i en IED-attack väster om Mazar-e-Sharif. Senare fick jag också veta att en av våra lokalanställda tolkar stupat. På ett sätt är det förstås skönt att inte vara på plats just nu, på ett annat sätt frustrerande. Inte för att jag kunnat göra så mycket, men ändå.

Jag vågar påstå att vi som tjänstgör i Afghanistan är fullt medvetna om riskerna och det gäller förstås också kollegorna i FS18 som är på väg ner för att lösa av oss. Det handlar om att lojalt lösa uppgifter som en del av svensk säkerhetspolitik, inte sällan med fara för eget liv. Det senare gäller i allra högsta grad skyttesoldater och andra enheter som dagligen rör sig utanför campen och exponeras för risker.

För att i längden klara det måste stödet hemifrån vara genuint. Dels från den egna familjen, dels - och kanske viktigast i tider som dessa - från den politiska ledningen. Soldatrollen i Afghanistan bygger inte på någon slags krigsromantiskt självförverkligande. Den bygger på känslan av att faktiskt göra något som är riktigt viktigt. För Sverige, för det internationella samfundet - och ytterst förstås för det afghanska folket.

Därför blir jag djupt beklämd över den diskussion som omedelbart blommar ut när det oundvikliga händer. Ett typexempel var Aktuellts 21-sändning igår kväll, bara timmar efter att soldaterna kommit till sjukhus. I studion finns Arméinspektören och han svarar sakligt på frågor kring händelseförloppet. Därefter övergår allt i en lång intervju med en pensionerad finsk försvarschef som anser att Afghanistaninsatsen på politiska grunder är felaktig. Och därmed låter redaktionen saken bero.

Ex-generalens ståndpunkt är i och för sig fullt legitim även om jag inte håller med. Journalistiskt kan jag dock tycka att ett minimikrav vore att bjuda in en åsiktsmässig motpol. Och denna "någon" ska representera våra folkvalda, inte försvarsledningen. Vi som militärer är i sammanhanget bara yrkespersoner som verkställer de beslut riksdag och regering fattar.

Men det som stör mig på allvar är tajmingen. Eller snarare bristen på sådan. Någonstans borde även media ta ett visst ansvar för att inte ytterligare förvärra familjers olustkänsla. När inslaget sändes var många anhöriga helt nyligen underrättade. Det sista en mor, far, pojk- eller flickvän behöver höra då är en debatt om att deras nära & kära skadats för en sak som ingen är beredd att stå upp för.

Aktuelltinslaget var i mina ögon både ensidigt (partiskt?) och okänsligt. För gärna debatten om huruvida ISAF gör nytta i Afghanistan eller inte. Men gör det utifrån seriösa säkerhetspolitiska argument och bedömningar, inte utifrån när enskilda attacker mot våra förband sker. Annars riskerar hela insatsen att undermineras.

Vi som jobbar i Afghanistan - såväl som våra anhöriga - behöver inte nödvändigtvis höra att vi gör ett BRA jobb (även om det är trevligt). Men vi behöver i varje sekund känna att vi gör ett VIKTIGT jobb. Jag uppmanar därför betydligt fler politiker i ansvarig ställning att stolt och aktivt backa upp fattade beslut. Och jag uppmanar media att fundera över vilka känslor man medvetet spelar på när händelser som gårdagens sker. För det kommer de att göra igen.

Inför leave

Dagarna före leave hann jag med ett bra besök vid vårt provinskontor i Aybak. Som vanligt blev jag synnerligen väl mottagen. TACK - det uppskattas!



På tur med lokalt stationerade kollegor och tanken för dagen är att det ska genomföras skarpskjutning i ett grustag.



Vaktpost med utsikt. Av säkerhetsskäl ställs skjutningen in just denna gång.



Efter lunch i det fria bär det av till besök hos Shakila med familj. De har kommit att bli goda vänner till både mig personligen och PRT som helhet. Här ses lillflickan med gosedjur från Gotland i famnen. Måhända får hon behålla ett men resten kommer delas ut till de mer behövande barn som dagligen vistas där tillsammans med sina mammor.



Vintern är i annalkande och med den kommer nederbörden. De flesta som kan förstärker därför sina hustak med lera för att undvika läckage. Gyttjepölen på familjens bakgård fyller således en viktig funktion - inte bara för hönorna!



På väg ut och tillbaks till bilarna. Som alltid har de kollegor som stått vakt varit flitigt uppvaktade av nyfikna barn. Den sociala samvaron på utsidan är minst lika viktig som den som sker inne på mötena.

Butiksinvigningen - del 4(4)

Vägen fram till måndagens invigning har inte varit helt rak. Idén till butikerna föddes för drygt ett år sedan och ärvdes av FS16. Under vårvintern jobbade min företrädare febrilt med att få de rätta besluten på plats men det subtila motståndet visade sig svårt att bryta...

Det tog mig ytterligare ett par månader av förankringsarbete innan ett positivt beslut kunde fattas. Då befinner vi oss tidsmässigt i slutet av juli och det första spadtaget kan äntligen tas!



Slutet av juli - OCH september, skulle det sedermera visa sig...: Grunden är lagd.



Början av augusti: Två moderna containrar har kommit på plats och arbetet förefaller flyta fint.



Slutet av augusti: Så gott som klart, bara elinstallationer kvarstår...

... trodde vi. I september blir vi emellertid berörda av en uppseglande kontraktstvist om leveransen av de nya containrarna. De är betydligt fler till antalet än bara dessa två och diskussionerna förs långt över våra huvuden. Raskt fattar vi därför beslut om att byta ut containrarna till en annan modell. Allt som är byggt rivs och kvar finns bara betongbottenplattorna...



Slutet av september: Nya - fast äldre - containrar har letats fram (TACK Kent!) och återuppbyggnadsarbete pågår. Till sist får vi också elarbetena gjorda och damerna kan börja flytta in i mitten av oktober.



24 oktober, två dagar före invigningen. Fint, eller hur? Från min horisont var det definitivt värt allt slit!

Butiksinvigningen - del 3(4)

Nu finns även en artikel att läsa på Försvarsmaktens hemsida - du hittar den här.

Själv följer jag upp med lite närbilder på människor och möten i samband med måndagens öppningsceremoni. Samtliga foton är tagna av min kollega Fredrik.



Shakila.



Carl - en nöjd kund!



Anja och Nazanin.



Shah Jahan.



Möte.

Butiksinvigningen - del 2(4)

Här följer lite fler bilder från den formella delen av måndagens ceremoni.



En del av åhörarskaran samlad på marknadsområdet.



Kvinnor i glatt samspråk framför de nya butikerna.



Musikalisk närbild. Bland annat framfördes den mycket vackra Afghanska nationalsången.



Spontant tal av Sayed, Chef för Department of Trade and Commerce i Balkhprovinsen.



Jag och Tommi i samspråk med Sayed efter invigningen och stolta bärare av var sin Chapan.

Butiksinvigningen - del 1(4)

Ett av de projekt jag föresatt mig att ro i land är att öppna upp campens lilla lokalmarknad för butiker som drivs av kvinnor. Ursprungsidén väcktes för av min företrädare på FS15, Madeleine, och ett drygt år senare är vi nu äntligen i mål! Därmed får inte bara män möjlighet att dra nytta av den köpstarka målgrupp som vår personal utgör.

I måndags eftermiddag förrättade vi högtidlig invigning i en härlig blandning av tal, musik och gränsöverskridande mingel. Förbandet och de nya affärskvinnorna, Shah Jahan och Shakila, fick också ta emot två prominenta hälsningar hemifrån. Både ÖB, general Sverker Göranson, och näringsminister Maud Olofsson hade skickat skriftliga välgångsönskningar. Stort TACK för det och till alla andra som gjorde invigningen till en verkligt fin stund att minnas!

I detta och kommande inlägg följer lite bilder som förhoppningsvis kan återspegla något av stämningen.



Några av gästerna i samspråk före invigningen.



Shekiba Shakib från Department of Women's Affairs i Balkhprovinsen talar. De har varit en mycket konstruktiv samarbetspartner under hela processen.



Dagens två huvudpersoner: Shah Jahan och Shakila.



Jag agerade konferencier för ceremonin, här i talarstolen tillsammans med tolk.



Bandklippning hör förstås till - även i Afghanistan. Vår ställföreträdande chef, Tommi Härkönen från Finland, höll i saxen.